Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Vilhelmina - 11 september 2006 22:13

Han var en bred personlighet Henrik. Om man tittar på hans boksamling inser man vidden av honom. Jag har bara gått igenom en bråkdel av hans böcker och jag har hittills hittat följande:• En bibel med ett pokemon samlarkort som bokmärke• En bok som Assault weapons• From Myst to Riven• Selma Lagerlöfs Nils Holgersson• Michael Connelly och liknande deckare• Ronja Rövardotter• Mark Twain• Ett antal böcker från hans universitetstid om barns utveckling, auktoritet, psykologi, att skapa etc• En bok om cowboys• En bok om yxor• Kokböcker• NarniaOch så vidare i all oändlighet. Jag hittar en del av mina böcker som jag helt glömt att jag hade. Vissa böcker plockar jag ut för att spara. Han har många barnböcker som kan komma väl till pass om jag nån gång skulle föröka mig. Jag gick också igenom de svarta sopsäckarna med kläder. Or so I thought. En av dem innehöll hö och nerkissade tidningar…! Den måste ha ställts in i vardagsrummet av misstag istället för kastas bland soporna. Oh well, den var så väl knuten att det inte luktade vilket ju är det viktigaste och låt oss bara hoppas att inga av henriks kläder kastats i dess ställe…

Av Vilhelmina - 7 september 2006 22:35

På samma gång som jag lever ett helt vanligt liv; jag går upp, borstar tänderna, går till jobbet, äter lunch, går hem, lagar mat, sover, osv, så är allt så annorlunda, så svårt, så jobbigt. Det är som om jag lever parallella liv, samtidigt. Ibland andas jag på ena sidan, ibland på andra. Ibland är jag flera timmar på ena sidan för att sedan ta en snabb sväng till den andra. Henrik’s saker är nerpackade i kartonger och svarta sopsäckar. De står i en salig röra i vardagsrummet hos oss. Som Mark sa, ”It feels like your ex has actually moved in.” “Yeah” sa jag, “only snag is, he’s dead! My dead ex-husband has just moved in!” Man utvecklar en sjuk humor för att överleva. Man måste på något sätt distansera sig, hålla allt på en armlängds avstånd. Jag har tagit ner gardinerna. Mark var inte särskilt imponerad och vi har kommit fram till att vi ska ha kvar våra gamla gardiner en månad till för att sedan byta till Henrik’s igen. De är ju mörkt röda och ganska vintriga och Mark fick lite panik över att sommaren redan är över. Han vill hålla kvar de sista ljusa stunderna innan vi kurar in oss i varma kryddor, ljus, filtar, te med honung och rökelse. Sedan tror jag också att han behöver tid på sig att acklimatisera sig med alla Henrik’s saker. En sak i taget, en dag i sänder. Det är underbart att se hur vi har mognat som par, hur vi numera ger varandra utrymme, respekt och förståelse. Jag förklarade hur viktiga de här gardinerna var för mig, trots allt är de ju bara ett par tygstycken sådär rent tekniskt. Han lyssnade och sedan förklarade han sin sida med ljuset och de sista sommarkvällarna varvid vi enades om en dryg månad till av gräddfärgade gardiner. Det här var sådant som vi förut kunde bråka i timmar om. Nu fanns det inte den minsta tillstymmelse till gräl eller oenighet. Det är vackert. I söndags gick jag igenom Henrik’s kläder. Han hade ganska många tröjor som jag tyckte om och jag funderar på om jag ska spara dem till Afrika. De kan ju komma väl till användning där. Istället för att ta med mig mina egna kläder och lämna nere i Senegal kan jag ta lite av hans kläder. Jag ska ju ändå bara ge dem till Englands motsvarighet till UFF. Jag provade en stor röd luvtröja och frågade Mark vad han tyckte, var jag dum som funderade över att ta Henrik’s kläder? Skulle det kännas konstigt att använda dem? Vi pratade lite fram och tillbaka och sedan tittade han på mig en stund och sa ”Det är rätt jobbigt just nu va?” Det var allt som behövdes för att släppa alla spärrar. Tårarna rann och jag fann mig liten och ledsen i Mark’s famn. Han vaggade mig sakta och klappade mig över håret. Så så, det blir bra. Ta det lugnt, ta ett steg i taget. Låt tårarna rinna, det blir bättre då. Vad vore jag utan honom? *** Jag gick igenom några kartonger igår. Kasta, ge till charity, spara till mig själv. Inget av alternativen är särskilt lockande. Jag har svårt att behålla saker eftersom jag blir konstant påmind om honom – samtidigt som jag just VILL ha hans saker här, jag VILL bli påmind. Svår balansgång. Att ge hans saker till välgörande ändamål känns också svårt. Jag försöker avgöra hur privata de var, hur han såg dem, vad han hade velat. Att kasta är svårast och lättast. Det är så oerhört svårt att slänga hans saker, men det finns inte andrahandsvärde i det och jag måste göra mig av med det. Jag blundar och lägger det i svarta sopsäckar och försöker att inte tänka på det. Inom mig ber jag honom om förlåtelse för att jag slänger hans saker. Saker som jag vet att han tyckte om. Det är så jävla förbannat svårt, jag kan inte ens skriva den här texten utan att gråta. *** Jag har bokat biljetterna till Sverige nu. Begravningen är den 21 September i Bromma Kyrka. Hans dödsannons var i DN och SvD igår. På något underligt sätt känns allt så mycket mer overkligt ju längre tiden går. Jag kommer till Stockholm sent på Tisdagen den 19 September och jag åker hem Måndagen den 25’e. Jag ska träffa mormor och släkten och krama mamma och pappa. Jag ska hem till Fredrike på pysselkväll – om någon vill träffas så hör av er till Fredrike så hon vet hur många som kommer. Det var snart två år sedan jag var hemma sist. Det är alltid så konstigt att komma till Sverige nuförtiden. Folk använder nya ord och uttryck. Vad är det här ”ill” som alla envisas med? Illkonstigt, illmycket, illtrött? Är ill det nya jätte? Och jag känner mig så dum när jag säger saker på engelska istället för svenska; ”cheers”, ”sorry” och ”please” ligger alltid närmast i munnen. Ska det vara så svårt att säga ”tack” och ”förlåt”? Tja, det är väl så. Jag märkte en stor skillnad i min språkutveckling när jag flyttade in hos Mark. När jag inte längre hade Henrik att prata svenska med på kvällen utan var totalt omgiven av engelska tog den över mer och mer. Räknar gör jag dock fortfarande på svenska. Jag börjar på engelska; one two three four five six seven eight nine ten eleven twelve… och av någon outgrundlig anledning tar det alltid stopp där, ibland kortare ibland längre, och sedan fortsätter jag, oftast på svenska, men ibland engelska. Philip, han som jag brukade boxas med på gymmet fick helt enkelt lära sig räkna på svenska – när det var hans tur att boxas räknade jag alltid in honom på svenska! Anyway. Henrik hade en stor gosekatt bredvid sängen. Han hade tydligen fått den av nån exflickvän. Han hade satt ett svart choker-style spike necklace på den stackars katten. Den såg rätt tuff ut faktiskt. Jag provade halsbandet och det såg verkligen skitcoolt ut på mig! Skulle gå ypperligt bra till min svarta plastklänning. Den fick mig att tänka på Henriks begravning och vad jag ska ha på mig. Henrik skulle ha uppskattat om jag kom i plastklänningen och just det spikhalsbandet, det är jag övertygad om, men jag tror inte det är så passande. Nej, det får nog bli något mer konservativt. En svart kostym tror jag. Det blir bra.(Nedan är bilder på gardinerna och röran i vardagsrummet. Detär hans vita och röda tröja på soffan. Det är tofflor på golvet. Det är hans kläder i sopsäckarna. Den randiga tröjan i röran på skrivbordet är tröjan från tvättmaskinen. Den är borta nu, jag tror Mark har flyttat på den.)

Av Vilhelmina - 3 september 2006 01:30

Jag fixar det inte, jag kan inte förmå mig att tvätta tröjan som låg i hans tvättmaksin. Den är otvättad och doftar fortfarande som han gjorde. ”Gjorde”. Inte gör. Gjorde. Tårarna rinner och jag känner mig så oerhört liten. Hans lägenhet är nästan tom. Sånär som på ett nytt golv som Henrik la in är den nu så som när vi köpte den. Jag minns när vi kom dit och såg huset. Det var Cooper Giles som sålde den till oss och det var en man som visade oss runt. Jag var så ivrig, så nipprig och fnissig. Vi skuttade runt i lägenheten och tyckte att den var det vackraste vi sett. Någonsin! Vi såg inte att den hade slitna woodchip tapeter i en rosaliknande magnolia färg. Vi såg inte att den hade en ruffig blå heltäckningsmatta som sträckte sig till badrummet. Vi såg inte att den var liten, jätteliten. Vi såg inte att fönstren var gamla och smutsiga. Vi såg ett palats där vi skulle bo tillsammans. Vi var så kära och allt var så vackert. Magnolian tvärs över gatan blommade för fullt och vi nästan sprang till kontoret för att säga att vi ville ha den. Vi hade ingen aning om något, hur husköp går till eller om vi ens skulle bli beviljade ett lån, men det spelade ingen roll. Solen sken och vi var lyckliga. Jag minns att Penny på kontoret (som senare blev känd just som ”Penny in the Office” mellan oss och Stuart Gilbert, vår financial advisor) sa att det inte skulle bli några problem om vi la ”full asking price”. Vi tittade förvånat på varandra, vadå ”full asking price?” Det är väl det som är poängen med ett pris? Att man betalar just det? Nej, här prutar man. Ah. Jaja, vi var så toklyckliga över att ha hittat en sådan pärla att vi inte brydde oss, vi betalade gärna ”full asking price” mot att vi fick köpa den. Fyra månade av nagelbitande tog det innan vi kunde flytta in. Vi var nästan darriga när vi hämtade nycklarna. Gaaaahhhh! Vi ÄGER den här lägenheten!!!! Helt ofattbart! Det var en fredagkväll och vi gick dit med skurborstar och rengörningsmedel för att städa och göra rent. Vi beställde kinamat som vi satt på golvet och åt. ”Som två lyckliga dårar” Lisa Ekdahl.Nästa dag flyttade vi in. Andreas hyrde en bil i Croydon och jag minns vilka problem vi hade att hitta stället. Han körde och jag satt med telefonkatalogskartan i sovrummet och pratade med honom på mobilen för att dirigera honom! Haha! Under tiden som jag pratade i telefon bar Henrik’s jobbarkompisar ut alla möbler och kartonger så när Andreas äntligen dök upp var hela lägenheten tom, fantastisk! Det var maj 2000. Det är bara sex år sedan, ändå känns det som en hel livstid. På sex år har jag hunnit köpa två lägenheter med Henrik, gift mig med Henrik, skiljt mig från Henrik, bytt jobb ett antal gånger, träffat Mark, bott i Wimbledon, varit så skuldsatt att jag tvingades sälja mina vigselringar för att kunna betala hyran, hyrt ut båda lägenheterna i Crystal Palace, köpt radhus med Mark och nu, nu tar jag hand om allt efter Henrik. Hur kunde det gå så här? Hur kunde det gå från ”gift mig med Henrik” till att ta hand om hans lägenhet efter hans död på nästan exakt sex år? Jag kan fortfarande höra hans röst. När jag tittar på kort ser jag precis vad han säger, hur han är, vad han gör. Jag hittade en cd med kort i hans lägenhet och på ett kort pratar han med någon och jag kan se att han precis blivit fångad i ett ögonblick då han stammade. Henrik stammade inte så ofta, men ibland. När han blev ivrig stammade han, eller när han blev arg, och nervös. På den här bilden tror jag att han är ivrig, det ser så ut. Han är ivrig och vill berätta sin historia för tjejen han sitter bredvid. Lilla Henrik. Min Henrik.Jag har tagit hand om ganska mycket från hans lägenhet. Jag vet inte, men på något sätt vill jag omgärda mig med hans saker. Henrik var min bästa kompis och även om vi inte passade som ett par så var han mig väldigt kär. Jag tänkte ofta efter vår separation att det hade varit perfekt om vi kunnat komma tillbaka till att vara vänner och faktiskt umgås, men det gör ju sällan det mellan ett kärlekspar. Hans röda sammetsgardiner hänger i mitt vardagsrum nu. De passar perfekt till soffan. Hans vackra kristallglas står i mitt vritinskåp. Och hans – eller ska jag säga våra, vi köpte dem ju tillsammans – tallrikar står inställda i skåpet. Jag har ännu inte gått igenom mina kärleksbrev till honom som ligger i lådan vid sängen. Jag undrar om jag någonsin kommer orka. Jag hittade kortet på honom då vi rakat in Pret-stjärnan i nacken. Han skulle på Pret’s första sommarfest och jag rakade av allt hår utom just en stjärna i nacken. Han såg skitgrym ut! Han fick massor med uppmärksamhet och jag tror att efter den festen visste de flesta på Pret i City vem Henrik var. There’s only one Henrik. Jag undrar var hans själ är nu. Ser han oss? Ser han sin mamma? Sitter han på soffkanten bredvid henne när hon sitter och läser? Ser han hålet i hennes hjärta? Ser han sin pappa? Ser han hur han sörjer? Hur han önskar att han hade förstått, hur han frågar sig om och om igen varför Henrik aldrig sa något fastän han flera gånger frågade om han mådde bra och om allt var ok. Men Henrik sa aldrig något, han gav dem aldrig en chans att hjälpa till. Han gjorde sitt bästa för att inte oroa dem. Han bar sin börda själv. Lilla lilla Henrik. Att livet kan vara så sorgsamt ibland. Jag letar tecken. Tecken i mitt liv på att han mår bra nu. På att han vet, på att han ser oss. På att han finns här. Men jag ser inget. Jag letar och letar men jag ser inget. Jag hoppas att det bara är fenomenet ”man ser inte skogen för alla träden”. För jag önskar så högt att han finns på något bra ställe. Varmt, mjukt och säkert. Tryggt. Jag fortsätter att leta efter mina tecken. Kanske ser jag dem en vacker dag. Kanske finner jag frid då. Älskade Henrik.

Av Vilhelmina - 2 september 2006 12:03

I torsdags var jag ute med jobbet, det var John’s leaving do. Verkligen trist att John slutar, han är en av de få som jag VERKLIGEN gillar. Jag blev alldeles för full men hade ypperligt trevligt och ohhhh vad jag behövde det. Det var första gången sen det här med Henrik som jag verkligen har gått ut och Festat med stort F! Jag hade för avsikt att stanna ute tills jag tröttnade och tittade inte ens på klockan förrän vid elva! SÅÅÅ skönt att inte tänka på hur jag skulle komma hem eller morgondagen.Jag pratade en del med Kevin, en av killarna på jobbet. (Inte min gamla chef Kevin alltså.) Han har bekanta i Sverige och vi pratade om hur Sverige är och hur saker funkar i Sverige. Han var väldigt imponerad på Systembolaget, ”Your offlicence is just like Argos!” sa han och gud vad jag skrattade! Jag tror man måste ha bott i England och känna till Argos för att se det roliga i den repliken… Det blir bara ett kort inlägg idag, jag är på väg ut till Henrik’s lägenhet för att packa ihop det sista av hans privata grejer. Helen och Murray kommer ut för att hjälpa till vilket är skönt. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vara där själv.

Av Vilhelmina - 28 augusti 2006 13:29

Så, nu är det bara att sätta igång. Nu är första delen avklarad, sorgearbetet avtar sakta och verkligeheten kommer tillbaka. Jag har sen den 9 Augusti knappt varit utanför dörren. Visst, jag har varit ute litegrann, men mest har jag suttit inne och tänkt, funderat, rett ut och arkiverat i min hjärna, hjärta och själ. Jag har tagit hand om praktiska saker såsom tvätt, matlagning och skött om mina söta marsvin. Jag har tagit hand om praktiska saker gällande Henrik såsom papperarbete, organiserat allt, skrivit ner saker jag måste komma ihåg och lagt saker i högar. Och jag har träffat hans föräldrar. De kom sent i onsdags kväll. Egentligen ska man väl säga Torsdags morse, de kom inte till hotellet förrän vid 03.30am Jag och Andy möttes upp i lägenheten vid 08:30 för att hämta posten, se till att allt var ok i lägenheten och sånt. Jag träffade Diane, hon som bor i garden flat. Hon berättade att hon suttit hemma och gråtit hela dagen när hon fått reda på vad som hänt. Hon och Henrik brukade umgås en del och han var ofta nere hos henne. Hon frågade om det skulle bli en ceremoni i England eftersom hon gärna ville gå, men det blir ju tyvärr bara en i Sverige. Andreas och jag kom överrens om att vi inte fixade att organisera en här i England. Det blev för mycket för oss helt enkelt.Vi promenerade bort till hotellet och mötte hans föräldrar där. Henrik kremerades 09:15 och det var ungefär vid den tiden som vi möttes så vi satte oss i ett hörn i foajen och hade en tyst minut. Hans mamma grät och hans pappa hade tjock röst. Hans mammas nya man la handen på hennes arm och kramade om och jag och Andreas sneglade på varandra och led. Det gjorde så ont att se dem så förtvivlade. Vi satt där ungefär en timme och pratade om Henrik och de hade många frågor som vi besvarade. Henrik’s pappa tog fram foton från i somras som han hade på Henrik. Vackra Henrik. Såsmåningom sa de att de var starka nog att gå till lägenheten och vi reste oss för att gå. När vi kom in på Henrik’s gata tog de kort på vägskylten, på huset, på grannhusen, på mer eller mindre allt runt omkring. Väl inne lät vi dem gå runt och titta på allt, klämma, känna, lukta, andas och ta in de sista spåren av deras son. En stekpanna stod på spisen med lite intorkade rester i och hans pappa tittade på den och filosoferade högt om Henrik’s sista mål. De plockade bland hans saker och frågade mycket om hur han levt, vad han gjort, hur han mått och liknande. De ville också träffa Claire Tuck, kvinnan från the Coroner’s office som haft hand om Henrik’s fall. Andy ringde henne och det visade sig att hon kunde ta emot oss nu på direkten så vi slängde oss i två taxibilar och åkte ner till Bromley för att träffa henne. Hon var otroligt bra, väldigt känslig och mjuk mot Henrik’s föräldrar. Rösten stockade sig i halsen på Henrik’s pappa när han tog fram kort som han hade tagit med sig för att visa henne. Hon berättade allt hon visste och kunde berätta i det här läget och förklarade också hur allt sitter ihop med polisen, the coroner, hon och begravningsentreprenören. Henrik’s pappa frågade hur vanligt hängning var och hon svarade att hon hittills haft två hängningar den veckan.Andreas frågade henne om han kunde få kika på polisrapporten lite snabbt eftersom vi hade en fråga som gnagde. Andreas sa nämligen att polisen måste ha skurit ner Henrik, medan Mark hävdade att nej, han låg redan ner. Mark sa att han var upp direkt efter polisen och de hade inte haft tid att skära ner honom. Detta ledde naturligtvis till att vi började filosofera om Henrik kanske haft kniven i handen (vi vet att han hade en kniv med sig där uppe) och hälvvägs genom ångrat sig och att han hade skurit ner sig själv innan han blev medvetslös men att han sen inte klarat att få upp snaran? Det var alldeles för svårt att hantera den tanken och det har gnagt i våra sinnen länge. Claire gick igenom polisrapporten och efter några minuter utbrast hon: Ah, here we go, Mark har rätt, polisen skar inte ner honom, och ja, han låg på rygg på golvet, MEN, tydligen har repet gått av i och med hans kroppstyngd. Det känns bättre, då behöver vi i alla fall inte fundera över om han ångrade sig eller inte. Även om han gjorde det så försökte han inte komma loss i alla fall. När vi gick ut från the Coroner’s office hörde jag Henrik’s mamma säga halvhögt för sig själv; ”Men kunde inte ungen ha använt ett ordentligt rep som höll!” Jag kunde inte låta bli att le i all misär! Ja, gör det ordentligt om du nu ska göra det!! :-)Vi åkte tillbaka till Crystal Palace för att äta lunch på The Puzzle. Under måltiden pratade vi mer om honom och hur han varit de sista åren. Det var mest Andreas som pratade eftersom han kände Henrik bättre än jag gjorde efter skiljsmässan. Han berättade om Henrik’s epilepsi och hur han var slarvig med medicinen men att Jo, hans flickvän (eller ja, ex flickvän nu dåra) tjatat på honom och sett till att han blev bättre. Va? Vadå Jo? Men jag då? Jag kämpade ju som sjutton med honom och hans epilepsi! Det var ju jag som körde iväg honom till doktorerna, det var ju jag som tjatade, som bönade och bad, som pratade, diskuterade, resonerade, skojade och försökte för honom att förstå vikten av medicinen. Vadå ”Jo whipped him into shape” ?!?! Jag kan inte hjälpa men jag känner mig otroligt åsidosatt. Den här jävla Jo kommer in som nån ny spelare och helt plötsligt får hon all cred för jobb som jag lagt ner på honom! Inte för att jag ångrar att jag gjrode det, inte alls, men jag skulle gärna tagit emot lite acknowledgement över min insats. Det var ett jäkla sjå att få honom att förstå innebörden i epilepsin. Han förstod aldrig hur fruktansvärt läskigt det var att se honom få ett anfall. Eller efter ett anfall för den delen. Han tappade alltid det svenska språket efter ett anfall. Man kunde prata TILL honom på svenska men han svarade alltid på engelska. Det var som om kabeln till den svenska avdelningen var avklippt och kvar fanns bara engelskan. Efter en stund brukade svenskan komma tillbaka, gradvis. Han brukade alltid sova direkt efter ett anfall, och när han vaknade visste han aldrig var han var och jag fick alltid berätta för honom. Han brukade ha ont i benen, träningsvärk från allt krampande. Han var aldrig otrogen mot henne heller, såvitt Andy vet i alla fall. Jaha. Tack då. Ja det är väl mig det är fel på helt enkelt, om han nu var otrogen om och om igen mot mig men aldrig mot henne. Men han gifte sig ju med mig! Betydde inte det något? Det var bara två saker jag egentligen ville ha från Henrik, som minnen. Dels ett kort som jag tog på honom när vi var i Edinburgh precis i början av vårt förhållande och dels en kniv som han gjort själv. Kortet försvann från hans anslagstavla fastän jag nämnt det och just den kniven ville tydligen Jo ha. Jamen ta den då. Det var ju med mig han var när han gjorde den, jag minns varje liten detalj på den, jag minns hur han gjorde bladet, skaftet, detaljerna, satte ihop den, finputsade den och hur han stolt visade upp den för alla han träffade. Skitsamma, vad spelar det för roll. Ta den du, **** (Där stod ett ord som jag censurerat eftersom jag förmodligen kommer ångra det senare och man vet ju aldrig vem som läser. Det har ju hänt förr att engelska vänner stoppar in min dagbok i Babelfish och konfronterar mig, jag nämner inga namn men *host* Louise dyker upp i huvudet som en fet neonskylt.)På vägen tillbaka från puben till lägenheten gick vi förbi en mäklare för att kolla vad som behövdes för att jag skulle kunna sälja hans lägenhet. Vi passade även på att fråga vad de trodde att den var värd och bokade en tid för inspektion och värdering. När vi kom ut sa Henrik’s pappa ”det där skötte du bra Vivi, vad fint. Honom har jag förtroende för, han verkade bra.” Oh vad stolt jag kände mig, vilken härlig komplimang. Efter det gick vi tillbaka till lägenheten och en av Henrik’s bästa vänner dök upp för att säga hej till hans föräldrar och pay his respect. De pratade om att gå och äta tillsammans på kvällen men jag avböjde och sa att jag var alldeles för trött. Jag var helt slut av att gå igenom hans saker, titta på allt, alla minnen från vår tid tillsammans, alla frågor från hans föräldrar, alla tårar. Vi hittade fler högar med kuvert också som jag tog med mig hem för att sortera in. Jag kollade mailen, ringde mamma och pratade nån timme och sedan tog jag tag i alla papper och jag slutade inte förrän vid midnatt. Det är så fruktansvärt mycket som måste organiseras! När jag lagt mig kunde jag inte sova och vred och vände mig och gled in och ut i någon slags halvdrömmande dvala med bilder av Henrik, hans föräldrar och Andreas. Nån gång måste jag ha somnat ordentligt eftersom jag vaknade med ett ryck när klockan ringde nästa morgon.Vi hade ett möte med advokaten på morgonen och det kändes verkligen som en stor milstolpe. Vi fick många frågor besvarade och vi beslutade att jag ska ta hand om i princip allting här i England. Det innebär ansöka till domstolen om power of attorney så att jag kan föra Henrik’s föräldrars talan, sälja lägenheten och ta hand om alla skulder. Jag ska även tömma lägenheten på allt personligt och sedan även ta hand om möblerna. När mäklaren kom för värdering frågade jag honom om vi kunde ta in en hyresgäst för att ta tillbaka lite av den förlusten som hans föräldrar kommer att göra i och med att de måste betala Henrik’s lån i ca 6 månader och han sa att det var inga problem. Nästa steg för mig är att gå dit nästa helg med Helen och packa ihop det sista av Henrik’s grejer, hänga upp nya gardiner och lägga på ett påslakan eftersom Henrik’s mamma tog de sakerna. (Henrik hade väldigt bra smak när det gällde gardiner och påslakan!) Jag skriva på kontraktet så fort min fullmakt kommit vilket förmodligen tar tre eller fyra veckor. Sedan kan jag ta kontakt med Henrik’s bank och sätta upp så att jag betalar hans hyra och lån. Jag måste också kontakta hans banks advokater och reda ut ett par grejer med dem.Det har varit tufft, väldigt tufft. Jag har som sagt knappt varit ute bland folk alls. Jag har inte träffat nån av mina vänner utan all social kontakt jag haft har varit med antingen Andreas eller Mark. Jag är redo att börja jobba nu, jag gråter inte längre (förutom när jag skrev den här texten) och jag kan ta tag i det praktiska utan att känna att det är för jobbigt. Det är fortfarande en lång väg kvar, jag kommer förmodligen att jobba med det här i ett år framöver. Det kommer att ta ca 6 – 8 månader att sälja lägenheten och det är inte förrän jag gjort det som jag kan ta tag i skulderna och den biten kommer förmodligen att ta ett litet tag det med. Men vad är ett år? Jag kommer att bära minnet av kvällen den 9 Augusti med mig hela livet. ***

Av Vilhelmina - 22 augusti 2006 12:35

Jag går i samma funderingar som Eponine, ska jag bli inföding eller inte? Jag har varit lite småsugen ett tag, mest för att det känns som ett naturligt steg efter drygt 7 år i landet. Just nu är det extra intressant eftersom jag tror det skulle förenkla vår resa till Afrika om jag hade brittiskt pass. Inte för att det svenska är dåligt på något sätt, snarare tvärt om, men vi är tre som reser tillsammans och efter alla historier jag har hört om korruption vid gränser och allt det där känns det som om det skulle vara enklare om vi alla tre hade samma pass, må det vara svenskt eller brittiskt. Jag ska kika lite på nätet vad det är som krävs för att bli britt och sen får vi se. Rösta gärna vad du tycker jag ska göra!*** Annars är saker och ting lite bättre. Jag har inte gråtit sen i Fredags tror jag och känner mig i allmänhet mer positiv. Jag ska på teater imorgon – bokat sen flera månader tillbaka – och jag ser nästan fram emot det faktiskt. Vi var i Henrik’s lägenhet igår. Mark och Andy saniterade loftet där Henrik legat. De rev upp isoleringen, skrubbade och plockade bort saker som var nersölade med blod. Jag satt i lägenheten och fixade med papper, öppnade fler kuvert som vi hittade i lägenheten, gick igenom hans grejer i en låda och hittade en del som tillhörde hans ex, Jo, skickade iväg hans temporära dödsattest till de flesta företag som han är skyldig pengar och gick igenom lite annat smått och gott. Jag hittade även två låneböcker från biblioteket som jag gick tillbaka med. Jag frågade damen om dessa två böcker var de enda han lånat och det var det. Sedan sa jag att hon kunde behålla lånekortet eftersom Henrik numera var avliden. Det är fortfarande svårt att säga det, men numera kan jag faktiskt göra det utan att få en klump i magen. Jag gick förbi Sainsbury’s på vägen hem och köpte airfreshner eftersom det luktar lite lik i Henrik’s lägenhet. Trots att det varpå loftet han låg har lukten sipprat igenom springorna ner i hans lägenhet. Det vore ju trevligt om vi kunde få bort den lukten tills hans föräldrar kommer. Det är nog tillräckligt svårt för dem att gå in i hans lägenhet som det är. Jag har bokat en tid hos en advokat på Fredag för oss och hans föräldrar. Det är ganska komplext att ta hand om någons tillhörigheter om det inte finns ett testamente och jag tror att de måste prata med advokaten själva så att de kan ta ett beslut hur de vill göra.

Av Vilhelmina - 19 augusti 2006 13:03

Jag försöker hantera allt, ta in, sortera, arkivera. Tankar, känslor, funderingar. Det är mycket att tänka på, mycket att förstå. Henrik’s föräldrar kommer nästa vecka. Vi ska gå in i lägenheten på Torsdag tillsammans. Det är verkligen inget jag ser fram emot, men det måste ju ske, och ju mer jag konfronteras med det, ju verkligare blir det och såsmåningom kanske jag kan gå vidare. Mitt jobb har varit väldigt förstående. Min chef är på semester men Tom, chefen som täcker min chef har varit otroligt bra. Han sa att det var nog bättre om jag var hemma hela den här veckan och nästa. Om jag vill komma in är jag naturligtvis välkommen, men det är förmodligen bättre om jag tar lite tid att smälta det här och låter sorgeprocessen ta den tid den tar. Sedan kan jag komma tillbaka och vara lite mer fokuserad. Jag är så otroligt tacksam över det. Som jag sa till Angela, jag KAN ju komma in, jag är rent fysiskt och mentalt kapabel att jobba, men jag vill inte. Jag är så otroligt trött, så otroligt sliten och det är så mycket praktiskt att ta hand om efter Henrik samtidigt som jag rent mentalt är ett vrak. Tack för alla snälla kommentarer och mail de senaste dagarna. Det värmer att höra från er alla.***Jag satt med Curtis på magen i soffan häromdan. Han är så söt, somnade nästan helt. Han låg på sidan uppkurad på min arm med filten runt sig. Efter en stund blev han lite rastlös och jag borde förstått att han behövde pinka, men så smart var jag tyvärr inte. Han tittade uppfordrande på mig som om han ville säga ”Men mamma, fattar du inte, jag behöver ju pinka!” sedan knallade han ner i soffan och kissade, well pleased with himself! Det är synd att jag inte kan berätta för honom att jag föredrar att han kissar ner min tröja än sofföverdraget…! Bless his little guinea pig-heart! Mark och Paul skulle ha åkt ner till Biggin Hill idag för en flyglektion, men det blev inte så eftersom vädret är får risigt. De ska åka imorgon istället så fingers crossed att det blir bättre väder. Paul flyttar ut imorgon så vi får äntligen tillbaka vårt tredje sovrum, underbart! Det har gått förvånansvärt bra att ha Paul boendes här, men det som varit jobbigt är att inte ha lika mycket utrymme som vanligt. Vår hall där uppe har varit konstant belamrad och rörig eftersom allt som normalt sett finns i Paul’s rum har fått stuvats om till vårt sovrum, hallen och grisarnas rum (kanske borde börja kalla deras rum för svinstian!)

Av Vilhelmina - 17 augusti 2006 15:04

***Jag lyssnar på Cecilia Vennersten, Det vackraste och Ainbusk Singers, Älska mig. Fredrike sjöng dem på vårt bröllop. Tårarna rinner, de kliar och är irriterande, men den här texten måste skrivas, och jag måste lyssna på just den musik som är svår, för allt måste ut. Det går inte att dra tiden tillbaka, det går inte att ändra något så det enda som gäller är att hantera situationen. Henrik är död. Han begick självmord för ungefär två veckor sedan. Vi vet inte exakt datum eller tid, men The Coroner har satt tiden då vi fann honom som tid för dödsfallet, dvs Torsdag morgon 2.20 den 10 Augusti 2006. Det var då han anlände till bårhuset. Andy, Mark, Gori och jag hittade honom runt 23.00 på Onsdagskvällen och vi trodde först att han varit död sedan tisdagen veckan innan eftersom Gori hade pratat med honom då. Senare fick vi reda på att hans pappa pratat med honom på Onsdagskvällen och nu igår gick Andy och jag in på hans mailkonto och såg att det senaste livstecknet från honom var Torsdag den 3 Augusti klockan 17:00 då han svarat på ett mail till en kompis. Efter det slutar allt, tills vi sparkar in dörren till hans lägenhet och finner hans plånbok, mobil och en lista över hans käraste människor och under varje namn står det listat hans käraste ägodelar. Det började med att hans mamma ringde mig runt åttatiden på kvällen, Onsdagen den 9 Augusti. ”Jag har inte fått tag på Henrik,” sa hon. ”Jag är lite orolig för honom, har du hört något?” ”Nej,” svarade jag, ”men jag är ute så jag kör förbi hans lägenhet och ser om jag ser något.” Jag ringde Andy – en av hans bästa vänner som också är en av mina bästa vänner – men han svarade inte. Han hade redan satt sig på hojen och åkt ut till Crystal Palace eftersom han också var orolig för Henrik. Andy, Gori, Mark och jag möttes i Crystal Palace och gick in till trapphuset, jag har ju nycklar eftersom jag äger lägenheten bredvid Henrik’s. Vi hittade ungefär en veckas post vilket inte såg så bra ut. Andy sa att han ringt runt till alla som skulle kunna tänkas ha Henrik boendes hos sig men alla var antingen bortresta eller så hade de inte hört av honom. Det är klart, Henrik har ju fler vänner än de som Andy känner, jag menar, ge honom ett rakt snöre och han trasslar in sig. Det finns inte många människor som INTE gillar Henrik. Men, att bo längre än en vecka hos en ny bekantskap låter otroligt, även för Henrik. Vi tog tillslut beslutet att sparka in dörren. Väl inne fann vi som sagt plånbok, mobil och listan på hans soffbord. Resten av lägenheten var immaculately cleaned, det var nästan kliniskt rent och städat överallt. Vi hittade också ett block som han satt ihop, som ett liten shrine med foton på Jo, hans ex-flickvän. Hon hade lämnat honom nån månad tidigare. Vi laddade upp mobilen och såg att det sista samtalet som ringts var på Tisdagen den 1 Augusti vid lunchtid till en av hans jobbagenturer. (Han var arbetslös.) Vi tittade i lägenheten efter spår som kunde hjälpa oss att ta reda på vart han befann sig. Han hade kläder i tvättmaskinen – torra – och hans mjölk gick ut den 9’e. Andy noterade att hans stora samuraikniv saknades och vi såg också att hans epilepsimedicin stod på badrumshyllan. Utan den kommer han tyvärr inte särskilt långt. Jag noterade att hans barstol saknades, men vi fäste inte så stor betydelse vid det, men än att vi tyckte vi hade tillräckligt för att ringa polisen och anmäla honom som saknad. Mark tog hand om den biten eftersom han är van vid att prata med polisen från sitt jobb. Han gick igenom med oss innan han ringde allt som polisen skulle fråga, och bland annat var det att vi måste ringa till hans anhöriga. Vi hade ju pratat med hans mamma men inte hans pappa. Sent på kvällen ringde vi alltså till Henrik’s pappa för att fråga om han hört av honom, vilket naturligtvis oroade honom något otroligt. Polisen kom, gav oss en slap on the wrist för att vi sparkat in dörren och öppnat Henrik’s post och jag bara log sött och sa ”With all respect constable, our friend is missing and if I break the law to find out what’s happened to him, quite frankly I don’t give a shit.”Vi gick igenom hur Henrik ser ut, vad han gör, hur han är, vart han kan tänkas vara, att jag var gift med honom, när han kom till England, signalement, vart alla tatueringar sitter osv osv. Jag kände klumpen i magen växa och gick omkring i Henrik’s lägenhet fram och tillbaka. Jag sniffade på hans gamla t-shirt som jag hittade i sovrummet. Den luktade fortfarande som han. Precis innan de skulle gå nämndes den saknade barstolen och att det finns ett loft. Ok, sa polisen, vi kanske ska titta där uppe också. Vi lånade en liten trestegs-stege av grannen under och Mark försökte öppna luckan. Hm, den sitter väldigt hårt, sa han. Som om den har svällt igen. Han bad polisen hämta kofoten som han sett i Henrik’s lägenhet för att bända med. Efter en liten stund frågar han mig, ”Finns det fler vägar in på vinden?” ”Nej,” svarade jag. ”Hm, it’s not looking good, it has been nailed down from the inside.” Det var då det brast för mig. Jag gick ner till Andy och grät mot hans bröst medan han försökte trösta mig. När de fått upp luckan gick polisen upp men kom ner väldigt snabbt igen och sa åt alla att ta några steg tillbaka, att gå ner till lägenheten. Jag satte mig på Henrik’s säng och grät. Efter några minuter kom Andy och Gori in och Mark kom ner och sa att ja, Henrik ligger där uppe. Han hade hängt sig och han hade varit där ungefär en vecka. Jag frågade om jag fick se honom men både polisen och Mark sa att det var bäst om jag inte såg honom. Vi stod alla fyra och kramade om varandra medan polisen gick ut för att ringa sin chef. Vid varje död som de påträffar måste överstekonstapeln komma ut för att leda det hela tydligen. Vi gjorde inte så mycket mer där utan åkte hem. I bilen hem satt vi båda och grät okontrollerat och kramade varandra bäst det gick. Jag var lite förvånad över att se Mark så emotionell. Jag tror att hans jobb kom lite för nära plötsligt. Han hade kvällen innan haft en hängning genom jobbet och han hade varit den som skar ner kvinnan från snaran och ja… det är ju inte så kul helt enkelt. Jag undrar hur Mark kommer reagera när han får nästa hängning. I bilen på vägen hem ringde Henrik’s pappa. Polisen hade förbjudit oss från att prata med hans föräldrar eftersom besked som dessa inte ska ske över telefon, av förklarliga skäl. Det höll vi ju med om så när han ringde torkade jag tårarna illa kvickt, harklade mig och svarade med min receptioniströst och sa att vi var på väg hem, att vi inget visste, att polisen tagit vår anmälan av honom som saknad och att vi skulle ringa imorgon om vi visste något mer då. Det var ett av de svåraste samtalen jag gjort i hela mitt liv. Att ha vetskapen om att Henrik låg död på vinden men låtsas som ingenting till hans pappa skar i mitt hjärta. När vi kom hem satt vi i soffan och tittade på Henrik’s och mitt bröllopsfoto. Förmodligen en av de lyckligaste dagarna i hans liv. Nästa morgon ringde Andy och berättade att polisen sagt att det var bäst om vi berättade för Henrik’s föräldrar trots allt. Jag ringde till den svenska polisen och de sa att de skulle skicka ut en bil till hans mamma och en till hans pappa. Dock ringde Maj och Kåge till Andy flera gånger och tillslut tog Andy och jag beslutet att vi skulle ringa konferenssamtal och berätta för dem. Det, är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hur berättar man för någon att dess son har begått självmord? Henriks pappa grät, hans mamma utbrast ”Åh Henrik mitt älskade barn!” Vi satt alla fyra och grät tillsammans. Fruktansvärt. Jag stannade hemma på torsdagen och fredagen. Hela min värld kändes raserad och jag satt mest och stirrade framför mig. Det gick några stunder då det var som vanligt, men sen brast allt igen. Mark hade en tid hos kiropraktorn så vi tog bilen till Richmond. Jag var väldigt rastlös, först när vi satt på cafet och åt en fry up kände jag att jag måste gå så fort vi ätit upp. Mark fick knappt avsluta sin bacon innan jag var upp ur stolen. Vi gick förbi Lidl för att köpa grönsaker till marsvinen och det var samma sak där, jag hade plockat ihop de grönsaker vi behövde och Mark fnulade med nåt nån annanstans och jag kände ett akut behov av att komma ut ur affären. Sedan när vi satt i bilen på väg till Richmond hade Mark knappt slagit av motorn innan jag var ute ur bilen. Vi fikade på Coffee Republi först (det var på Coffee Republic i stan som Henrik och jag satt när vi kom överrens om att vi inte skulle komma tillbaka till varandra och han grät som ett barn) och jag kunde max sitta stilla i en kvart innan jag måste ut. Väl hos kiropraktorn somnade jag i väntrummet, nickade till sittande, av ren utmattning. När vi kom hem la jag mig i soffan och jag har ett svagt minne av att Mark la en filt över mig, men sedan sov jag. Rent allmänt har jag sovit hyfsat bra, trots det som hänt. Jag drömmer konstigt, men jag sover i alla fall. Jag somnar utan större problem och jag sover obrutet. Förutom häromnatten. Jag låg i sängen och Mark hade precis somnat eftersom han skulle upp tidigt nästa morgon. Jag lät tårarna falla och pratade med Henrik. Jag vill så gärna träffa honom igen, jag vill prata med honom. Jag har så många frågor, så mycket jag vill säga till honom. Jag gick till jobbet på måndagen, men det var väldigt svårt. Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet och spenderade mest tiden till att ringa runt till advokater och prata med Andy. Eftersom Henrik’s föräldrar är i Sverige måste vi ta hand om allt praktiskt på den här sidan. Andy har fixat kremering, haft kontakten med the Coroner och polisen och tillsammans har vi tagit hand om det finansiella såsom Henrik’s lån och bankpapper. Den biten är bara ett stort skämt. I tisdags gick vi in i hans lägenhet, vilket i sig var en otrolig pärs. Vi tog dit en låssmed eftersom varken the coroner eller polisen hade hans nyckar. Låssmeden var ju en historia för sig, snacka om oproffessionell!! Jag ringde och förklarade situationen och sa, vad behöver du från mig för att släppa in oss och byta lås? Godkännande från next of kin? Godkännande från polien? The coroner? Umm, ja, jo, det är ju en svår situation… Hmm… Sen var han tyst en kort stund och sa sedan, ”Men ska du ringa mig imorgon och säga att du har låst dig ute dåra?” Plonker.Så det var det vi gjorde. ”Hej, jag har låst mig ute, kan du släppa in mig och byta lås?” Inga problem. Inom fem minuter hade han öppnat dörren för oss och gav oss nya nycklar. Innan vi gick in kramade vi om varandra och sa, ok, nu gör vi det här. Be strong. Men det var fanimej inte lätt att vara stark. Att komma in i Henrik’s lägenhet och veta att han låg nedfryst på bårhuset och vi gick igenom hans grejer… fan. Det är inte lätt. Andy hittade en hel hög med papper, oöppnad post. Vi gick igenom den högen och det ser inte bra ut. Henrik är en otroligt intelligent människa och han var en sån där person som alla älskade. Han var en social kameleont, passade in var som helst, hur som helst. Alla tyckte om honom. Men papper? Nej, den biten kunde han helt enkelt inte klara av. Och det som förbryllade mig mest var att han på jobbet skötte allt pappersarbete utan problem! (or so it appeared at least.) Nåväl, det blev tillslut ett skämt eftersom Andy hittade flera högar med oöppnad post. Med jämna mellanrum började han garva och kom tillbaka med en till hög. När vi öppnat all post insåg vi att han aldrig öppnat ett endaste kuvert sen Juni 2005. Han hade bara gömt dem på olika ställen i lägenheten. (Och fram till Juni 2005 hade hans ex, Jo, tagit hand om den hög med post som hon hittade, all post från när han hade flyttat in…)Andy och jag utvecklade en ganska bisarr galghumor där vi satt och sprättade kuvert. Det var enda sättet att överleva, att skoja om det. Vi pratade om Henrik, hur han var, och vad han skulle säga om han såg oss. Jag tittade upp mot taket och sa att jag kan precis se honom sitta där uppe och skratta åt oss! Ja, svarade Andy, och han håller sig för huvudet och utbrister ”ANDY! NEJ! Inte öppna den, aaahhh… aj aj aj…. !” och jag skrattade. I all misär… Vi hittade ett gäng nycklar på hans kyl och jag gick för att prova dem. Henrik’s lägenhet har två dörrar, en övre dörr på övervåningen och en nedre dörr. Vi hade öppnat den nedre dörren och jag provade först nycklarna inifrån på den övre dörren men gick sedan ut för att prova dem utifrån. Den övre dörren är direkt under vindsluckan och jag stod där och provade nycklar när jag plötsligt insåg vart jag stod. Jag stelnade till och sakta vände jag huvudet upp. Luckan var inte tillbakalagd och det var blodspår på kanten. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om, gick ner och in och fram till Andy och han höll om mig. Vi gick igenom alla papper, sorterade in dem i fack och jag ringde ett par samtal för att se vad som behövde göras och de flesta sa att vi skulle skicka in en kopis på dödsattesten. Vi gick också igenom sakerna under hans säng. Där hittade vi en liten Vivi-låda. Han hade sparat alla kärleksbrev och vykort jag skickat till honom. Vi hittade hans gamla plånbok med mina foton i. Jag satt på golvet vid sängen, golvet som jag en gång ägt tillsammans med Henrik, och tittade på mina brev. Andy sa att det nog inte var den bästa iden att läsa dem just nu. Nej, det tror inte jag heller. Efter ett tag sa Andy att han hade samlat sig tillräckligt för att gå upp på vinden och se om det fanns något av Henrik’s grejer där. Med hjälp av en liten pall klättrade han upp och plockade ihop det som Henrik tagit med sig upp. Det var ett cigarettpaket, en ölbruk, en ficklampa och så den stora samuraikniven. Allt hade blodstänk på sig, förmodligen hade det droppat när repet skar in i halsen på honom eftersom han inte haft några andra skador. Andy hivade också ner barstolen till mig och den hade skoavtryck på sig. Precis innan Andy hoppade ner tog han skruvmejseln som Henrik använt för att skruva igen luckan och skruvade ut alla skruvarna. Han satt där uppe med benen dinglande ner och sa att det kändes väldigt olustigt, just den skruvmejseln som Henrik använt, fast åt andra hållet så att säga…Vi la på luckan och det enda som vittnar nu är ett par blodfläckar på luckan och blodspåret på kanten. Jag måste prata med min hyresgäst också. Hon bor ju precis på andra sidan. Stackars tjej. Jag förstår om hon flyttar. När vi var klara i lägenheten gick vi till en pub i triangeln och åt en fry up. Det är mycket vi har att prata om och vi behövde lugna oss lite. Jag ringde till jobbet och Tom sa att jag nog skulle ta resten av veckan ledigt. Det var en otroligt lättnad av höra det. Jag hade inte vågat fråga själv eftersom jag kände att jag inte riktigt kunde be om compassionate leave eftersom jag ju inte längre var gift med Henrik, vad var jag så ledsen för liksom? Det känns så skönt att de förstår hur svårt det här är.När jag skulle köra hem ringde jag Mark och sa att jag var på väg hem. Jag sa också att jag haft en riktigt svår dag och att jag förmodligen inte skulle vara så trevlig när jag kom hem. ”I’m incredibly fragile, I will break and snap for nothing. Jag bad om ursäkt i förskott för om jag skulle skrika eller på något annat sätt vara otrevlig. ”Det är lugnt Vivi” sa han, jag förstår. Kom bara hem och säg och gör vad du vill. Direkt när jag kom in frågade han om han skulle tappa upp ett bad åt mig, bless. Andy och jag kom överrens om att vi skulle ses på onsdagen och gå igenom lite grejer hemma hos honom. Vi pysslade med alla papper, skrev brev och jag ringde advokater för att se om vi kunde lokalisera hans testamente. Hans exflickvän sa att han har ett tydligen. Vi pratade också ganska mycket. Bland annat pratade vi om att Henrik ju bedrog mig precis i uppbrottet. Jag har gått omkring och känt mig skyldig i drygt fem år för att jag träffade Mark. Vi gick på lunch tillsammans rätt ofta eftersom vi jobbade tillsammans. Dock gjorde vi aldrig något, vi var inte ens särskilt touchy-feely med varandra. En dag satt vi i Dundonald park och vi pussades, en snabb puss, inga tungor, inget annat, bara en snabb fjäderlätt puss. Efter det hade jag så enormt stora skuldkänslor att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv. Sedan kom ”The Night”, 17 Maj 2001 då Henrik aldrig kom hem. Jag vaknade på fredagsmorgonen och fann sängen orörd på hans sida. Jag ringde Andy och grät och frågade om han visste vart Henrik var. Det visste han nog, men han sa inte så mycket. Hur kunde han, han var ju Henrik’s kompis liksom. Han har berättat nu att han sa ett och annat till Henrik, men det sa han naturligtvis aldrig till mig. Den kvällen gick jag ut med Janna, Mark och Dave. Mitt under kvällen föll det sig så att jag berättade för dem att Henrik inte kommit hem kvällen innan och att jag var rätt arg på honom.Mark och jag pratade mycket den kvällen. Vi pratade om våra förhållanden och hur vi kände för dem, Henrik och Rhian. När klockan var närmare midnatt tänkte jag att jag nog skulle åka hem i alla fall. Mark sa att det var ju inte det bästa att åka genom Croydon sent en kväll själv som tjej, han skulle skjutsa mig. Well, sa jag, du har ju druckit, du kan väl inte köra? Vi kom överrens om att vi skulle vänta ett par timmar i hans bil tills han nyktrat till lite och sen kunde han köra hem mig då. Utan att gå in på detaljer kan jag väl erkänna att det hettade till lite i bilen, MEN, jag vill göra klart att vi kysstes aldrig och vi hade alla kläder på oss. (Med andra ord, vi var rätt oskyldiga.)Såsmåningom började vi köra hem till Crystal Palace och jag kommer aldrig glömma den natten. Vi skrattade och skojade i bilen eftersom ingen av oss hittade från Wimbledon till Crystal Palace och vi körde mest fram och tillbaka. Jag fick syn på en nattbuss och hojtade glatt ”Ah! That bus goes to Crystal Palace! Follow that bus!” Mark hade svåra problem att följa bussen på lagom avstånd så att vi inte tappade den, men samtidigt inte körde om den när den stannade på busshållplatser!! Vi skrattade så att vi fick ont i magen! Efter en stund sa vi att det kändes inte rätt, det kändes som om vi åkte in mot stan… Jovisst, bussen går mellan Oxford Circus och Crystal Palace och vi hade naturligtvis börjat följa efter den som gick FRÅN Crystal Palace….! Efter många om och men kom vi tillslut till Tulse Hill och därifrån visste jag vägen hem till Crystal Palace och jag fick direkt en klump i magen, det betydde ju att bilresan snart var slut… När jag kom upp i lägenheten kände jag mig så otroligt skyldig, jag hade ju dels kramat Mark litegrann (för mer än – om än heta - kramar var det inte!) och sen hade jag skojat och skrattat med honom i bilen hem. Ett par veckor senare sov jag över hos Mark. Han och Rhian skulle till Wales den kvällen egentligen. Vid åttatiden eller så gick han hem och sa till Rhian att hon kunde ju köra först. Poängen var att de skulle köra olika bilar ändå, hon skulle köra hem Saphy och Mark skulle köra sin van så hon kunde lika gärna åka och sen skulle han komma nästa morgon. Vi sov i samma säng den natten, men återigen, jag tror knappt vi kysstes. Vi kramades och vi höll om varandra, men det var så långt som vi gick. Det här har både Mark och jag haft stora problem med. Vi har båda känt oss skyldiga, som de stora bovarna i dramat. Det var ju vi som lämnade våra partners för varandra. Henrik tog vår split väldigt dåligt, han var väldigt ledsen och jag mådde hemskt dåligt över det. Jag menar, det måste ju ha varit det kortaste giftermålet nånsin, knappt ett år fixade vi, eller jag. Well. Jag kanske inte behöver känna mig så hemskt när allt kommer omkring. Jag frågade Andy om den där kvällen i Maj när han inte kom hem. Jag sa ”Henrik bedrog mig va?” Andy tittade på mig och sa, ”Vivi, fråga inte om du inte vill veta.” ”Men jag vill veta” sa jag. ”Ok,” sa Andy, ”menar du före eller efter bröllopet och före eller efter ni flyttade till England?”Öhhhmm….. Right… Allt fick helt plötsligt ett annat perspektiv. Så han bedrog mig i Sverige. Och i England. Före bröllopet. Och efter bröllopet. Jaha. Ok. Nu vill jag VERKLIGEN prata med honom. The fucker. Quite literally. Andy förklarade att Henrik faktiskt älskade mig, det gjorde han, men han hade möjlighet att knulla runt och han tog den chansen. Andy sa att Henrik såg det inte som något viktigt. Jag var den som betydde något. Allt annat var bara sex. Jaha. Vad bra då. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Eller tycka. Eller känna. Ja, förutom att jag inte alls känner mig det minsta elak längre för att jag lämnade honom. Eller det minsta elak för att jag – wooo, shock horror – sov BREDVID Mark en natt. Henrik var en otrolig människa, det går inte att komma ifrån. Han betydde väldigt väldigt mycket för mig. Jag gifte mig ju med honom, trots allt. Han var en charmör, han var helt fantastisk med barn. Han var väldigt duktig med sina händer i träslöjden. Han var väldigt intelligent, han kunde och visste otroligt mycket. Han var rolig, han var kvick och hans humor slår det mesta. Han fick mig alltid att skratta. Det var nog därför jag gifte mig med honom när han friade. Han friade till mig på ett knä, på toppen av Montparnasse Tower i Paris. Det var dimmigt men vi hade ändå hela Paris runtomkring oss. Han var så romantisk, så känslig, så vacker. Han brukade massera mina fötter varje kväll. (Det har jag förvisso lyckats få Mark att göra också…!) Han brukade gå upp på mornarna när vi bodde i Solna tillsammans och göra frukost medan jag duschade. Sedan åt vi tillsammans och när jag gått brukade han skriva ett litet mail till mig som jag fick när jag kom till jobbet. Han brukade skriva små anekdoter eller bara att han älskade mig. Han brukade beskriva hur jag sov, och hur han brukade titta på mig, stryka med handen över min rygg, hur han älskade de där små fjunen på mitt ryggslut, hur han brukade klappa mig just där när jag sov.Vila i frid, Älskade Henrik.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se