Jag kom hem sent från jobbet igår. Det är alltid jobbigt att komma tillbaka från semestern och ta hand om allt som inte blivit gjort men den här gången var det värre än vanligt eftersom hon som skulle ha skött mitt jobb hade blivit sjuk och de hade tagit sig igenom veckan bäst de kunde. Min chef är rätt self sufficient i den bemärkelsen att är inte jag där så printar han sina dokument själv, han skriver rapporterna själv och han gör sina egna presentationer. Han går väl inte så långt att han bokar möten, men han är på det stora hela ganska ok med att sköta sig själv. Dock staplas ju då alla möten som ska bokas på hög och all annan administration försvinner ju inte heller. Vi har två rekryteringar på gång just nu och all admin kring dem är kolossal. Det är feedback som ska skrivas och scannas, rekryteringsprogrammet ska uppdateras, agenturer ska meddelas, CV’s ska skrivas ut och bedömas, intervjuer ska bokas, 2nd interviews ska bokas, rum ska bokas och gud vet allt. Jag hade (efter att jag clearat alla meeting invites) 160 emails vilket faktiskt inte var så farligt på en vecka för att vara mitt jobb. Vi får oftast mer under en vecka. Jag klagar dock inte, det tog mig som sagt till sju igårkväll att läsa och ta hand om alla. Jag agerade inte på dem, men jag organiserade vad jag ska göra när och la dem i min to-do mapp. Min chef var på ganska gott humör och han sa att det var kul att ha mig tillbaka. Han verkade faktiskt mena vad han sa och jag tror att han uppskattar mitt sällskap samtidigt som han naturligtvis uppskattar att ha någon som ser till att han gör det han ska och när han ska göra det!När jag kom hem igår föll allt, igen. Jag grät som sagt som ett barn när jag var hos psykologen sist och sedan grinade jag hela kvällen när jag försökte packa inför Sverige-resan. Mark fick ta hand om allt och gjorde sitt bästa för att se till att jag fick med mig allt. ”Charger to your mobile? Adapter? Toothbrush? Hairbrush? Hairbands? Belts? Trousers? Socks? Knickers? Clothes for the funeral? Clothes for lounging? Nightie? Make up? Make up remover?”Bless him. Igår kravlade jag gråtande upp för trappan men kom aldrig ända upp. Mark gick in till marsvinen och hämtade Curtis. ”Come here BoyBoy, mummy needs cheering up” sa han och satte Curtis’ nos precis vid mitt öra så att han sniffade på mitt hår. Jag lät tårarna falla och klappade honom. Jag tog mig upp till sängen och låg sedan med kläderna på under täcket med Curtis på magen. Mark gick ner och gjorde i ordning mackor till mig och sedan matade han mig medan jag fortsatte grina. Sedan klädde han av mig och stoppade om mig, gav mig en fotmassage och ryggmassage och klappade mig tills jag somnade. Vad skulle jag göra utan honom?!Jag hade en väldigt bra vecka hemma hos mamma och pappa. Jag blev förkyld som sagt så träffade inte alla vänner jag hade velat se (nästa gång Susanne!) men å andra sidan såg jag desto mer av Mamma och Pappa vilket kanske inte var fel. Mamma tog hand om mig och jag fick känna mig som en dotter igen och lät mig bli omhändertagen. Det var välbehövligt, men nu när jag är tillbaka i verkligheten här i London känns vilan väldigt långt bort. Jag behöver mer tid med Mark, mer tid hemma, mer tid att komma ikapp. Jag har spenderat mestadels av min lediga tid på antingen Afrika-resan, Henrik’s papper och lägenhet eller everyday chores. Jag har så många saker jag vill göra såsom sätta mig med mitt korsstygnsprojekt, sy upp byxor, laga kläder, pula i trädgården, sy ett nytt överdrag till kökssoffan, skriva mer dagbok, cykla, träna, läsa och allt det där!Jag känner mig så efter med allt. Lägenheten är rörig, det hänger spindelnät i hörnen, jag har tvätt till förbannelse och det känns som om jag skulle behöva en månad hemma för att komma ifatt! Det är en vändpunkt just nu. Jag har som sagt lämnat över allt till Henrik’s föräldrar nu och de var så otroligt tacksamma över allt jag gjort. Nu har jag inga måsten där mer utan bara trevliga saker. Vi går mot ljusare tider och förhoppningsvis kan Mark och jag spendera lite mer tid med varandra. Vi börjar snart vårt nya semesterår vilket innebär att jag får 41 nya dagar att leka med. Det här året ska jag ju inte spara dem till Afrika så jag ska ta fler dagar här och där för att ha tid med Mark. Tre i min närhet har dött det senaste halvåret så förhoppningsvis håller sig folk lugna ett tag nu. Inga fler dödsfall, please. Jag orkar inte fler. Jag ska prata med psykologen hur jag ska göra för att snabba på de glada stunderna. Jag vet att man inte ska stressa fram sådant, men jag ORKAR inte mer skit nu. Jag måste koncentrera mig på att må bra och tänka ”happy thoughts”. Jag vill komma in i en god cirkel som går uppåt så att jag mår bättre. So there!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror det här var sista inlägget på Bloggagratis förresten. Jag är så less på att tjafsa med redigering av inläggen och jag är övertygad om att jag kommer välja en av de andra två.     Min gissining är att det blir wordpress så bokmärk den. Vi se...

Någon som minns kåljärparna man fick i skolan? Jag tyckte faktiskt om dem, och när jag såg att Mark tagit ut köttfärsen ur frysen tänkte jag att jag skulle göra det ikväll. Jag googlade kåljärpar när jag kom hem eftersom jag inte hade en susning hur ...

Jag svängde ihop ett paket snabbnudlar, precis sådana som vi åt så gott som dagligen i Afrika och guud vad de smakade ambulans! Jag fick direkt visioner om stranden i Sidi Ifni, Marocko. Det var soligt, Mark och Jules sprang ner till stranden och jag...

Jag fick ett tips av söta Lena att Wordpress är en bra dagbokstjänst. Jag registrerade mig där och första intrycket var att det var lite fippligt och bökigt, men efter en stund fick jag grepp om vad allt var och den känns väldigt bra. Bättre än Blogg...

Efter Lena's tips på Blogger om Wprdpress har jag precis registrerat en domän där http://vilhelmina.wordpress.com/ för att se om de är bättre än Bloggagratis och Blogger. De har en facility som jag gillar; man kan lägga till flera undersidor med ...