Lördag, 25 November 2006 – Helen 30Vart tar tiden vägen?! Nu är det bara fyra veckor kvar tills vi åker och jag hinner knappt snyta mig för att det är så mycket att fixa med! Allraminst skriva dagbok! Jag kämpar vidare med att försöka få tag i Alan så att jag kan ta tag i vår annual return och annual accounts, jag har pratat med Nigel om hur vi ska gå vidare med köpet av freeholdet och jag har köpt vattenreningsdroppar, iodine. Jag har hämtat ut mina linser från Specsavers och de var faktiskt riktigt bra; de gav min ganska mycket fler linser än jag betalt för så jag är rätt nöjd faktiskt. Karen frågade ju om jag visste vart man kunde få tag på chokladbollar här i England för några veckor sedan och jag sa IKEA. För ett par dagar sedan när jag gick förbi hennes skrivbord sträckte hon fram ett sexpack med delicatobollar! Ahhh!! Jag letade reda på ett recept på negerbollar och mailade henne så att hon kan göra egna. Vi diskuterade kaffets vara eller icke vara i negerbollar och jag föreslog att hon kunde byta ut det mot baileys om hon ville ha en vuxnare version. Jag har inte provat det själv men det låter ju onekligen gott. Kanske skulle prova ikväll. Helen fyller 30 i December och vi firade henne igår i Soho. Pitcher & Piano på Dean Street låter en ha ett av rummen där uppe gratis om man beställer mat, toppen! Det var jättetrevligt och jag pratade mycket med Marion och hennes nya pojkvän Paul, Mohni, Helen’s boss och en väldigt trevlig tjej som förklarade Sarbanes-Oxley för mig. Appropå Helen’s chef Mohni så berättade Helen att jag skulle ta det som en stor komplimang att hon placerat mig och Mark med hennes chef på bröllopet förresten. Hon sa att när de pulade med bordsplaceringen och kom till honom hade de slitit sitt hår över vem de skulle placera honom med! Who can we trust him with! När de gick igenom gästlistan och kom till mig och Mark utbrast de båda två; Jaa! Vivi och Mark såklart!!Jag pratade med Sarah Bakker och John Marden från Parity och jag dansade till och med en liten sväng, unheard of!!Kvällen slutade lite mer dramatiskt dock. Helen’s pappa svimmade på vägen ut och både FRU (Fast Response Unit) och Ambulans dök upp. Helen var lyckligt ovetande och hennes mamma sa att vi inte fick säga något. Tillslut tänkte jag att nej, nu för det fan vara nog, jag är övertygad om att hon vill veta så jag tog henne till sidan och sa, Helen, du vet ambulansen där ute? Ja? sa hon. Din pappa är i den, sa jag. Helen blev naturligtvis totalt förskräckt och Marion tog henne ut dit och jag, Paul och Sinead plockade ihop alla presenter och gick ner. Robin vägrade att åka in till sjukhuset och Helen var alldeles förtvivlad. Han är inte den smalaste mannen i London och han lever inte direkt hälsosamt. För ungefär ett år sedan hade han en mindre hjärtattack och Helen var alldeles utom sig för att de inte berättat det för henne förrän flera månader senare. De menade att de inte ville förstöra hennes bröllop, men Helen sa att hon ju hellre velat veta. Jag är nästan arg på mig själv för att jag inte sa till Helen så fort jag insåg att det var hennes pappa i ambulansen. Jag menar, what if han hade dött? Ok, det var en svimning, men det kunde varit värre, man vet aldrig. Mark kommer hem med alla möjliga historier om folk han plockar upp som helt plötsligt bara dör. Jag skulle ju sova hos Helen och Murray men nu blev allt lite annorlunda. Som tur var bor Murray’s bästa kompis en tvägata bort från dem och de har extranycklar. De tog hand om mig och jag sov själv hos Helen & Murray. Jag hade ju bilen och allt där så jag kunde liksom inte bara åka hem. Helen och Murray åkte till sjukhuset med Robin och Christine och sedan sov de på hotellet med Christine. Jag sov gott och vaknade av att hennes katter trampade runt i sängen. De hoppade upp och ner, klättrade runt och var sååå keliga. Den ena heter Paddington men jag vet inte vad den andra heter tyvärr. Jag tycker han borde hetat London Bridge, Charing Cross eller Waterloo för att matcha Paddington, men jag har för mig att han heter Wellington eller nåt sånt. Jag låg och drog mig länge, sedan klev jag upp, duschade och matade katterna. Jag körde förbi Paul och Sinead för att lämna av nycklarna igen och gick in för en snabb kopp te med Sinead. De är båda jättegulliga och det kändes som om jag har känt henne flera år när vi satt där i köket och drack te! Mark åkte upp till Wales i Fredags direkt efter jobbet så marsvinen hade inte fått mat sen Fredagsmorse när jag kom hem. Oj oj oj vilket liv det var på dem när jag kom in! Wheek wheek wheek! Herregud man skulle kunna tro att vi varit borta en vecka minst! Jag såg Li göra en popcorn idag förresten. En RIKTIG popcorn! Det är så härligt att se, det måste ju betyda att hon är glad och lycklig. Mötet med psykiatern häromdagen gick bra. Han sa att BUPA inte betalar såvida man inte säger att ens mentala tillstånd påverkar ens kapacitet på jobbet, vilket det ju egentligen inte gör för mig, men jag har varit med om en tillräckligt traumatisk händelse så det skulle nog lösa sig. Jag kan inte träffa någon innan vi åker till Afrika men jag ska få en tid för i början av Februari direkt när vi kommer hem. På sätt och vis känns det skönt att inte ”open any cans of worms” innan vi åker faktiskt, även om jag sett fram emot att börja i terapi. Nåja, Februari blir väl bra. Då har jag något att se fram emot. (Vilket påminner mig om Andreas; han berättade att när han klätt på sig för Henrik’s begravning hade han beklagat sig inför sin 12-årige kusin att han hatade de skor han skulle ha på sig. Han sa att det bästa med de skorna var att ta av sig dem varpå kusinen tittade upp från yoghurten eller vad det nu var han åt och sa sådär som bara 12-åringar kan ”Jamen då har du något att se fram emot serru!”. Iskallt!)Vilket svenskt uttryck motsvarar ”can of worms” egentligen? Just nu lyssnar jag på Jenny Beck (världens bästa svenska artist!!) och har trätt om ett pärlhalsband som jag hade sönder i Sverige när jag var hemma sist. Det är farmors tror jag och jag tänkte behålla det om inte mamma motsätter sig. Mamma trodde inte att det var äkta förresten, nån som har något bra tips på hur man kan kolla? Jag har försökt mot tänderna men kan inte säga att jag känner mig säkrare för det...Jag tror att jag ska trä ett par till halsband faktiskt. Inte för att jag behöver fler, men för att det är terapi att sitta och trilla pärlor. (Nedan är bilder på det hysteriska saltandet som jag skrev om för ett par veckor sedan. Mind the gap! Jag la in en bild på himlen som jag tog när jag var hos doktorn, det hade varit molnfritt om det inte vore för alla bloomin’ flygplan! Och så en bild på min kära Ylva och hennes bästa kompis Celia, Helen’s bil. Helen och jag är båda ”Little Miss Lead-foot” och ganska race-y av oss som kanske syns…!)