Jag fixar det inte, jag kan inte förmå mig att tvätta tröjan som låg i hans tvättmaksin. Den är otvättad och doftar fortfarande som han gjorde. ”Gjorde”. Inte gör. Gjorde. Tårarna rinner och jag känner mig så oerhört liten. Hans lägenhet är nästan tom. Sånär som på ett nytt golv som Henrik la in är den nu så som när vi köpte den. Jag minns när vi kom dit och såg huset. Det var Cooper Giles som sålde den till oss och det var en man som visade oss runt. Jag var så ivrig, så nipprig och fnissig. Vi skuttade runt i lägenheten och tyckte att den var det vackraste vi sett. Någonsin! Vi såg inte att den hade slitna woodchip tapeter i en rosaliknande magnolia färg. Vi såg inte att den hade en ruffig blå heltäckningsmatta som sträckte sig till badrummet. Vi såg inte att den var liten, jätteliten. Vi såg inte att fönstren var gamla och smutsiga. Vi såg ett palats där vi skulle bo tillsammans. Vi var så kära och allt var så vackert. Magnolian tvärs över gatan blommade för fullt och vi nästan sprang till kontoret för att säga att vi ville ha den. Vi hade ingen aning om något, hur husköp går till eller om vi ens skulle bli beviljade ett lån, men det spelade ingen roll. Solen sken och vi var lyckliga. Jag minns att Penny på kontoret (som senare blev känd just som ”Penny in the Office” mellan oss och Stuart Gilbert, vår financial advisor) sa att det inte skulle bli några problem om vi la ”full asking price”. Vi tittade förvånat på varandra, vadå ”full asking price?” Det är väl det som är poängen med ett pris? Att man betalar just det? Nej, här prutar man. Ah. Jaja, vi var så toklyckliga över att ha hittat en sådan pärla att vi inte brydde oss, vi betalade gärna ”full asking price” mot att vi fick köpa den. Fyra månade av nagelbitande tog det innan vi kunde flytta in. Vi var nästan darriga när vi hämtade nycklarna. Gaaaahhhh! Vi ÄGER den här lägenheten!!!! Helt ofattbart! Det var en fredagkväll och vi gick dit med skurborstar och rengörningsmedel för att städa och göra rent. Vi beställde kinamat som vi satt på golvet och åt. ”Som två lyckliga dårar” Lisa Ekdahl.Nästa dag flyttade vi in. Andreas hyrde en bil i Croydon och jag minns vilka problem vi hade att hitta stället. Han körde och jag satt med telefonkatalogskartan i sovrummet och pratade med honom på mobilen för att dirigera honom! Haha! Under tiden som jag pratade i telefon bar Henrik’s jobbarkompisar ut alla möbler och kartonger så när Andreas äntligen dök upp var hela lägenheten tom, fantastisk! Det var maj 2000. Det är bara sex år sedan, ändå känns det som en hel livstid. På sex år har jag hunnit köpa två lägenheter med Henrik, gift mig med Henrik, skiljt mig från Henrik, bytt jobb ett antal gånger, träffat Mark, bott i Wimbledon, varit så skuldsatt att jag tvingades sälja mina vigselringar för att kunna betala hyran, hyrt ut båda lägenheterna i Crystal Palace, köpt radhus med Mark och nu, nu tar jag hand om allt efter Henrik. Hur kunde det gå så här? Hur kunde det gå från ”gift mig med Henrik” till att ta hand om hans lägenhet efter hans död på nästan exakt sex år? Jag kan fortfarande höra hans röst. När jag tittar på kort ser jag precis vad han säger, hur han är, vad han gör. Jag hittade en cd med kort i hans lägenhet och på ett kort pratar han med någon och jag kan se att han precis blivit fångad i ett ögonblick då han stammade. Henrik stammade inte så ofta, men ibland. När han blev ivrig stammade han, eller när han blev arg, och nervös. På den här bilden tror jag att han är ivrig, det ser så ut. Han är ivrig och vill berätta sin historia för tjejen han sitter bredvid. Lilla Henrik. Min Henrik.Jag har tagit hand om ganska mycket från hans lägenhet. Jag vet inte, men på något sätt vill jag omgärda mig med hans saker. Henrik var min bästa kompis och även om vi inte passade som ett par så var han mig väldigt kär. Jag tänkte ofta efter vår separation att det hade varit perfekt om vi kunnat komma tillbaka till att vara vänner och faktiskt umgås, men det gör ju sällan det mellan ett kärlekspar. Hans röda sammetsgardiner hänger i mitt vardagsrum nu. De passar perfekt till soffan. Hans vackra kristallglas står i mitt vritinskåp. Och hans – eller ska jag säga våra, vi köpte dem ju tillsammans – tallrikar står inställda i skåpet. Jag har ännu inte gått igenom mina kärleksbrev till honom som ligger i lådan vid sängen. Jag undrar om jag någonsin kommer orka. Jag hittade kortet på honom då vi rakat in Pret-stjärnan i nacken. Han skulle på Pret’s första sommarfest och jag rakade av allt hår utom just en stjärna i nacken. Han såg skitgrym ut! Han fick massor med uppmärksamhet och jag tror att efter den festen visste de flesta på Pret i City vem Henrik var. There’s only one Henrik. Jag undrar var hans själ är nu. Ser han oss? Ser han sin mamma? Sitter han på soffkanten bredvid henne när hon sitter och läser? Ser han hålet i hennes hjärta? Ser han sin pappa? Ser han hur han sörjer? Hur han önskar att han hade förstått, hur han frågar sig om och om igen varför Henrik aldrig sa något fastän han flera gånger frågade om han mådde bra och om allt var ok. Men Henrik sa aldrig något, han gav dem aldrig en chans att hjälpa till. Han gjorde sitt bästa för att inte oroa dem. Han bar sin börda själv. Lilla lilla Henrik. Att livet kan vara så sorgsamt ibland. Jag letar tecken. Tecken i mitt liv på att han mår bra nu. På att han vet, på att han ser oss. På att han finns här. Men jag ser inget. Jag letar och letar men jag ser inget. Jag hoppas att det bara är fenomenet ”man ser inte skogen för alla träden”. För jag önskar så högt att han finns på något bra ställe. Varmt, mjukt och säkert. Tryggt. Jag fortsätter att leta efter mina tecken. Kanske ser jag dem en vacker dag. Kanske finner jag frid då. Älskade Henrik.